När jag och en kompis såg hur den ena efter den andra av våra bekanta fick barnbarn konstaterade vi att någonting hände. Det var barnbarn hit och barnbarn dit, de skulle vara barnvakt, skjutsa och hämta, köpa presenter och jag vet inte allt... De hade sällan tid när vi ville göra något. Vi var överens: sådana skulle då inte vi bli när vi fick barnbarn! Lite måtta får det ju vara. Man måste väl ha ett eget liv...
Och hur gick det då? Min kompis har varit farmor i drygt ett år nu. Hon åker jämt och hälsar på barnbarnet, hon ses lite då och då på stan med barnvagnen - skiner som solen själv, puttinuttar och håller på... Skulle säkert vara ännu mer upptagen om inte sonen satte stopp ibland.
Det sket sig med andra ord.
Men inte för mig inte! Ja visst, det har hänt att jag gått med barnvagnen på stan och det har hänt att jag hämtat Albert. En gång. Men jag gör inga spontanbesök och jag fyller inte frysen med glass i fall att de kommer förbi. Jag går in för det vi sagt.
Sagt är sagt.
Eller hur?
Hälsningar från farmor som åker till Skåne om drygt en vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du skriver en rad eller två!
Det är lättare att kommentera nu, prova!