Han fattas oss...

Att ha djur innebär mycket glädje, en hel del jobb, ännu mer glädje, tröst emellanåt, 

men det har också sina svåra stunder.

Idag har jag meddelat min älskade dotter att hennes kära Cicero inte finns mer. 

Han insjuknade plötsligt i fredags och vi fick ta det svåraste av beslut. Det var dags.

Sandra fick Cicero när hon var 8 år. De har delat mycket genom åren, både glädje och sorg.

När han var kattbebis fick han åka dockvagn, naturligtvis hade han kläder på sig... 

Han fann sig i det mesta som hans matte hittade på. 

De här två har alltid haft ett speciellt förhållande.

Förutom sin matte hade Cicero en till kärlek, Misan, som tyvärr gick bort för drygt två år sedan.

Större delen av sitt 16åriga liv fick Cicero vara ute som han ville.

Vid ett tillfälle försvann han och var spårlöst borta några dygn, men så en natt hördes ett bekant jamande bakom altandörren och Cicero kom in som om ingenting hade hänt. 

På senare år, med lägenhetsliv, kom selen fram. Inte populärt alls.

Har ni varit på promenad med en bromsande katt? Omöjlig promenad...

Cicero gillade soffan, hela soffan,

men ibland föredrog han en lugn och avskild plats.

Även en lugn katt har sina ryck. 

Fast han var gammal hade han svårt att motstå snören.

 Hedersplatsen.

Den förbjudna sängen med de röda fina kuddarna...

Som sagt: du fattas oss Cicero.

Sov gott!
♥